hundtassen's

Jag är så sjukt stolt över Demsi! När han kom till oss i januari var han en hund som trodde att "allt var hans och ingen kunde ta det ifrån honom". Ben och leksaker, det var samma sak med allting. Han morrade och vägrade att släppa, men högg aldrig. Jag visade helt enkelt att det var jag som bestämde och backade inte åt hans morrande utan tog ett stadigt tag i nackskinnet, i fall att han skulle få för sig att hugga, och sen plockade jag ut vad det nu var han hade ur munnen. I utbyte fick han en godisbit och beröm, och sen fick han tillbaks sin grej.

Nu är det inga problem att ta något inne för honom längre. Det stora problemet var utomhus. Då springer han iväg med leksaken/benet och det är i princip omöjligt att få tag i det (om man inte är en vampyr då). Vi fick trötta ut honom med hjälp av Kajsa, när Kajsa fick tag i leksaken höll hon emot tills man hann fram och kunde ta över. Men sen blev Demsi arg på Kajsa och det blev en liten attack, som varade i cirka en sekund och ingen blev skadad, båda såg väääldigt överraskade ut efteråt. Så sen gick det ju inte att köra på den taktiken längre.

Jag gick över till att locka med godis, springa runt, rulla i gräset, gömma mitt ansikte och krypa ihop som en boll. På något sätt måste det här ha hjälpt. Nu kommer Demsi fram till mig, utan att jag kallar på honom. Han ställer sig bredvid mig när jag sitter på marken och vill bli klappad, kan även sätta sig i knäet samtidigt som han håller grejen i munnen. Men han passar sig noga för att vända huvudet mot mig. Ibland tar jag saken men han får såklart tillbaks den igen. Och han älskar när jag jagar honom, och han älskar att springa efter mig.

Det känns så otroligt skönt att han gör framsteg, en dag kanske han kan apportera på kommando!


Stolthet är en fantastisk känsla